Den Olofssonska polemiken.

Det råder en stor oro innom mig under denna pågående polemik som avgör vilken religion jag skall anta. Medans tankar på gick i mitt huvud började jag vandra. Hela kroppen var i rörelse. Inget går att hitta på samma ställe två gånger. Ett vittne såg mig bära stenar medan jag frågade mig: Vart skall jag lägga ned dem?. Det var gränsstenar jag bar, stenar som markerade mitt område. Ty jag hade beordrat mig själv att gränserna skulle hållas flytande så länge polemiken fortgick. Det är ännu oklar vilken tidpunkt detta kommer att avgöras, men al-Jonas anger att jag antog islam före de andra religionerna, nämligen år 2005 efter Isa. Huruvida polemiken och övergången till Islam sammanföll i tiden är en annan fråga. Uppenbarligen gjorde de inte det och därför blir året för poemiken tillsvidare okänt. Men dess innebörd är helt klar. Efter som jag uttsatts för en rad påtryckningar för att jag skall ansluta mig till en av de tre religionerna -- Islam, kristendomen eller judendomen -- har jag begärt att få tala med tre lärda: en jude som fördrivits från kalifatet, en grekisk teolog från universitet i Istanbul och en arabisk uttolkare av koranen. Den tredje mannen hette Farabin ibn-Yasin och var den sisste som deltog i polemiken, eftersom han hade blivit hindrad att närvara. Därför är det den kristne och den hebreiske talesmannen som för ordet från början, och greken lyckas allt mer vinna mig för sina åsikter. Med simmiga ögon och fläckigt hår satt han vid min taffel och sade:

"Det viktigaste på en tunna är hålet, i ett krus, det som inte är kruset, i själen det som inte är människa, i huvudet det som inte är inte är huvudet, det vill säga ordet... Lyssna alltså ni som inte lever av tystnad."

Efter dessa ord är jag beredd att hålla med honom. Men nu ingrep prinsessan E-wik i polemiken. Hon sade:

" Jag hörde av en fågelhandlare att det i en stad vid Kaspiskahavet bor två berömda konstnärer -- far och son. Fadern var målare, och du känner igen honom på den blåaste av alla blåa färger du någonsin sett. Sonen är poet och hans dikter känner du igen på att du redan tycker dej ha hört dem tidigare, men inte från en människa utan från ett djur eller en växt... Jag satte på mig mina resringar och begav mig till Kaspiskahavets strand. I den omnämda staden hör jag mig för och hittar konstnärerna. Jag kännde genast igen dem på fågelhandlarens beskrivning: fadern målade gudomliga tavlor och sonen skrev underbara dikter på ett för mig helt främmande språk. Jag tyckte om dem båda och de tyckte om mig. Så de frågade mig: Vem av oss väljer du? Jag väljer sonen sa jag tilldem, ty han behöver ingen tolk."

Greken lät sig emeller tid inte ledas vid örringen och anmärkte att män är fullkomliga, eftersom de är gjorda av två halta, medans kvinnor är seende, ty de är ihopsatta av två enögda. Som exempel anförde han följande händelse ur sitt eget liv:

"Som ynglin såg jag en flicka för djupt i ögonen. Hon brydde sig inte om mig men jag var enträgen och en kväll förklarade jag min kärlek för henne så lidelse fullt att hon brast i tårar och omfamnade mig. Av smaken på tårana fröstod jag att hon var blind, men det bekymmrade mig föga. Vi satt kvar och höll omvarandra när det hördes hovslag från skogen. - Är det en vit häst man hör hovslagen från genom våra kyssar frågade hon. - Det vet jag inte och kommer heller inte att få veta förän hästen kommer utu ur skogen svarade jag. - Du har inte förstått någontig. Sade hon och samtidigt kom det ut en vit häst ur skogen. - Jo, jag har förstått alltsammans svarade jag och frågade sedan vilken ögonfärg jag hade. - De är gröna svarade hon. Titta jag har blå ögon..."

Denna historia fick mig att vakla och jag var bered att ge min tro åt den kristna guden. Dock hade prinsessan en svar på historien.

"Leo frågade mig imorse om jag kände samma i mitt hjärta som han. Då satte jag naglarna, med silverhättor på, till munnen och blåste i dem, och jag rökte vattenpipor som bildar gröna ringar. På Leos fråga svarade jag: - Nej!. Och pipan föll ut munnen på mig. Leo, du gick sorgset iväg, ty du visste inte att jag vid åsynen av dej hela tiden tänkt att det hade blivit samma utfall ifall jag svarat ja."

Vid dessa ord rycker jag till, jag inser att även om greken är skodd med änglaröst så finns sanningen på ett annat håll.