Slutna Ögon

Det är en konstig sak, kärleken... eller om man ens kan kalla det så. Ha-begär kanske är mer korrekt. Det är tydligen något vi inte kan styra över. Jo tack. Så fort man vet att det/den man vill ha kontrollöver inte längre är kontrollerad drabbas man av en smått panik artad känsla. Kontroller är så viktig. Du är min, bara min. Jag hoppas och tror att det finns en kärlek för mig också, hoppas så innerligt att jag inte har gått iväg från den med slutna ögon och försökt lyssna mig till något annat. Att se klart är det enda en man kan hoppas uppnå i sitt liv. Kvinnor behöver inte det. De är sammanfogade av två enögda och är således seende. Män är sammanfogade av två enbenta och därför springade. Hänger ni med... troligen inte. Jag undrar var min resa kommer att lämna mej, lycklig på andra sidan jorden på en vingård, eller olycklig där jag startade. Stå med tomma händer i ruinen av ett tidigare liv. Desperat försöka trycka mig in i en tvåsamhet jag kanske inte hör hemma i, men på något sätt gör jag kanske också det. Jag längtar kanske efter ett trygt hem, en vacker fru och små barn som gråter hela nätterna. Det är kanske det jag vill ha, mer än allt annat. Okunskap är en gåva, så snart man vet något är det nästan alltid för mycket. Då förstörs illusionen av andras trevlighet. Som en slägga genom en vägg i ett rivningshus. Den där lilla antydan som gör att man inte längre träffar den andras repressentant utan faktiskt träffar den andra personen. Och det min vänner, det är nästan alldrig trevligt. Man är äkta när man lyckas se förbi det och kan tycka om en mäniska ändå, jag undrar om det går eller om det kommer gnaga i ens själ tills man brister och med slutna ögon springer. Springer så långt man bara kan, för att man hoppas att själen kommer att få ro. Men det finns inget som heter själaro, det enda som finns är själa-rov. Man hittar ett nytt byte som man bara träffar representanten av och låtsas som att allt är som det skall vara. Man tror att man känner sina vänner, men så snart ingen ser en går man utanför den vägg av charader man byggt upp för att samhäller säger så, utanför den mur av alldrig sinande lögner alla relationer bygger på. Jag upphör alldrig att förvånas av hur människan skilljer sig ifrån sin kultur, borde skriva en uppsatts om sexualitet vs. kultur.
Jag kan tala i timmar om hur jag vill uppfostra min barn. Skulle någon villja skaffa barn med mej skulle jag, som vanligt, springa med slutna ögon. Springa med slutna ögon. Med slutna ögon. Slutna ögon.