Lite kallare

Det börjar bli lite kallare, äntligen. Runt 15 grader. Känns bra, jag kan ha min halsduk på mig som jag fick i födelsedags pressent från Bum. Tack så mycket Bum! Du skall veta att den andvänds flitigt.

Igår åt jag vego burgare med pommmes och funderade på varför det kommer sig att...

Eller, jag kanske skall ta det från början nu. Jag har på sisstonde träffat ganska många tjejer som berättar att dom är så kära i nån kille. Och varje gång slutar historierna med att "Men har är så strulig", "Han tar så mycket droger" osv.

Jag har nu stött på detta så ofta att jag tycker mig se ett mönster. Varför blir man kär i någon som inte kan ta hand om sitt eget liv? Modersinstinkter är det första ordet som dyker upp i huvudet. Men jag gillar inte den förklaringen så mycket, det borde i såfall gälla killar i lika hög utsräckning, Fadersinstinkter.
Min manliga vänner hör jag däremot ofta säga, "Äh, hon e så jävla strulig, kan inte ta hand om sig själv ens, jag kan inte hänga med henne mer" och andra liknande, kanske grövre, uttalanden.

Kan det vara socialt arv? Ja, lika gärna som modersinstinkter... Jag vet inte, det verkar bara var så jävla dumt att kära ner sig i någon som älskar sitt crack mycket mer än sin egen morsa.
Jag lutar mer åt att det är en modern romantiserad bild av, tja, den missförstådde konstnären. En myt som mer än gärna späds på av män med gitarr och dom där jävla hippie typerna.

En hel generation av unga kvinnor har alltså, i princip, blivit lurade in i fullständigt värdelösa förhållanden för att några schommar på 70 talet inte ville erkänna att dom inte kunde klara sig själva.

Inget ont om den missförstådde konstnären, för det finns ett par där ute... jag känner två, som faktiskt är missförstådda, men jag känner en massa som önskar att dom var missförstådda. Och jag misstänker att det är där problemet ligger.

Jag vet inte längre riktigt var jag vill komma med det här resonemanget...